N:o 1

Dateras till juli-sept 1770.
Denna epistel är i epistelkronologin den sista helt genomförda bibelparodin. Dispositionen av de 25 första epistlarna gjorde Bellman ungefär ett år senare. Då valdes alltså denna att inleda samlingen, och till detta passar den ju utmärkt. Fredman är här förkunnaren som predikar inför sin föramling. Inget konkret sägs om var detta utspelar sig, men episteln är riktad till Cajsa Stina, vilket var namnet på krögarens på Terra Nova dotter. Liksom i många av de tidiga epistlarna finns det otaliga anspelningar på bibeln. Angående det ålderdomliga språket, se kommentaren till ep 5.
Melodin är en menuett som även använts till epistel 59. Källmelodin har inte återfunnits.
 

N:o 2

Daterad till juli-sept. 1770.
Melodins ursprung är ännu inte fastställt.
 

N:o 3

Daterad mars-maj 1770.
Döden kan hos Bellman ha meningen 'bli dödfull'. Så i slutet på denna epistel där Fredman beskrivs stående i Charons båt.
En möjlig källmelodi är funnen i en menuett i en dansk spelmansbok från Bellmans tid. Bellmans variant är så pass varierad att man kan kalla melodin för delvis komponerad av Bellman själv.
 

N:o 4

Daterad maj-juli 1770
Källmelodin är en kontradans vid namn "Qui Qui" som Bellman även använt till epistel 8.
 

N:o 5

Daterad till mars-maj 1770.
Bland Fredmans Epistlar är detta den äldsta. Ursprungligen titulerade Bellman den bara Fredmans Epistel til de trogne Bröder på Terra Nova i Gaffelgränden; han visste då inte att det skulle komma fler epistlar. Till sin karaktär är den ganska primitiv. Det är också den epistel som är mest utpräglad som bibel- och predikopastisch. Språket Bellman använder är inte modernt för 1700-talet, utan gammalt, trögt och omständigt, och det är förstås meningen att tankarna ska gå till det bibliska språket. Många formuleringar är också snarlika bibelformuleringar, men förvanskade åt det bacchanaliska hållet. Här är Fredman verkligen apostel, och anspelningarna på Paulus är många. Liksom Paulus försöker Fredman övertyga sitt "brevs" mottagare om den "rätta vägen" och "läran". Fast livets yttersta mening för Fredman är att ständigt hålla sig berusad, dag som natt, och den högsta lyckan består i ett rus så kraftigt att det omintetgör all medvetenhet om existensen; detta är Epistelvärldens "himmelrike".Episteln är också mer abstrakt än de som komma skulle. Inga konkreta personer är närvarande förutom Fredman själv och den diffust tilltalade Theophile. Vi får heller inte veta något om miljön vi befinner oss i.
Källmelodi är sannolikt tîmbren "Alt sedan Bernardus kom till vår by" ur ett sångspel av Henrik Brandel. Melodin var dock allmänt spridd.
 

N:o 6

Daterad mars-maj 1770
Detta är den andra epistel som Bellman skrev. Apostlaparodin är här fortfarande helt dominerande, men medan den äldsta episteln (fe 5) behandlar dryckenskapen predikas här mest det erotiska temat. överskriftens Galimater är en omskrivning av bibelns Galater, en av Paulus adressater. Galimater är menat som "galimatias" ("nonsens prat"). Här är inte alla församlingsmedlemmar anonyma längre, Ulla (som ännu inte fått efternamnet Winblad) och Lotta nämns vid namn.
Melodin är lånad från slutrondon i Rousseaus Le Devin du village.
 

N:o 7

Daterad till juli-sept. 1770.
Denna erotiska epistel är skriven omkring 1770. överskriftens formulering som synes vara en elegi är en indikation om att den elegiska känslan åtminstone delvis är parodiskt menad. Den död som här åsyftas är "jungfrudöden", och "när jungrur dör så står de upp mamseller", för att tala med Jacob Wallenberg. Den sexuella orgasmen kallas ofta den lilla döden. Ulla Winblads säng är kanske snarare en bänk eller ett bord på en krog. I vilket fall är situationen inte privat eftersom Fredman vid sitt kärleksläger hela tiden tilltalar Fader Berg. Inledningsradernas hantering av basfiolen kan ses som en metaforisk beskrivning av ett samlag.
En texttolkning:
Epistel 7 är svårtolkad. Själv fick jag arbeta med texten i flera år innan bitarna började falla på plats. Först när jag läste en artikel av Gunnar Hillbom började jag förstå vad det handlade om. Senare, inför att jag skulle spela in episteln, kom jag fram till slutsatser som delvis skiljer sig från Hillboms. Enligt min uppfattning är Fredman här impotent (lätt hänt när man är på fyllan); Ulla väntar, men han kan inte få erektion. Han försöker med fantasins hjälp egga upp sig själv, och han vädjar till Fader Berg att med hjälp av basfiolen spela honom i rätt stämning. Han ska pipa och kuttra som en turturduva i parningslek. Han uppmanar Berg att samtidigt hålla sina egna känslor för Ulla på plats och inte bli svartsjuk (Enl. Hillbom betyder svartsjuk här melankolisk, men jag tolkar det som svartsjuk i den moderna betydelsen). Erotiken blandas med sentimentalitet, ja hela episteln är en slags parodiskt genomförd melodram. I slutet av andra strofen påminner sig Fredman dock om att det ändå finns mer sprit att tillgå om kärleksäventyret skulle misslyckas. I strof tre blir han helt euforisk, han ser "Fröjas graf" framför sig, i dubbel mening eftersom hon även kallas Vestal och vestaler som bröt mot sitt kyskhetslöfte begravdes levande. På Fröjas heliga mark, som är en säng och ett tempel på samma gång, måste man ta av sig skorna. Strof fyra fortsätter med Fredmans betraktande av Ullas behag, hennes suckar är som en sång om "Jungfrurs öden". En jungfrus öde är givetvis att dö som oskuld och därefter återuppstå som kvinna. I slutet av episteln ber Fredman Ulla först att inte avlida, sedan utbrister han att "Nu skal du dö, min Nymph", slutligen tigger han henne om att vakna till liv. Detta kan tolkas som att Fredman först försöker få Ulla att hålla opp, så inte orgasmen ska komma för tidigt. Sedan kommer den sexuella höjdpunkten vid orden "Nu skal du dö, min Nymph". Den avslutande uppmaningen att "Qvickna åter i din graf." skulle kunna betyda att Fredman på en gång vill utföra ett nytt samlag. Jag finner det dock inte troligt att Fredman i sitt tillstånd skulle kunna utföra två samlag på raken, utan min tolkning är istället denna: När Fredman äntligen kommer till skott, och Ulla ska "dö" så märker han att hon tröttnat på att vänta, och somnat!
Gunnar Hillbom skriver i ett brev till mig: ”I motsats till dig tolkar jag inte episteln som fysiologiskt realistisk. Upplevd i sitt textsammanhang – de tidiga epistlarnas – kan den närmast uppfattas som en parodi där Bellman skapar komik genom att ställa en drastiskt-burlesk scen (ett samlag på krogen) i kontrast mot den elegiska retorik han skildrar den med (turturduvan, tårarna, det svidande hjärtat, Fröjas heliga tempel, jungfrurs öden, döden, graven). Också i kontrast mot den melodi han använder, som för publiken förde tankarna till den oskuldsfullt romantiska kärleksförklaringen i en fransk operett: 'Chère Annette, reçois l'hommage'. Det är samma slags skämt -- stilbrottets enkla komik -- som han använder när han låter Fredman tala bibel och predikospråk när han uppmanar gubbarna på krogen att supa i FE 5. Att döden användes som en omskrivning för den sexuella hänryckningen gjorde det tacksamt att använda ordet i stilbrottets tjänst (jämför handskriftsversionen av ”Glimmande Nymf”). Det blir en ordlek som här helt saknar den allvarliga innebörd den får i de sista raderna av FE 43.
Melodin är en Ariette som lånats från sångspelet Anette et Lubin av Favart och Blaise, varifrån Bellman lånat flera andra melodier.
 

N:o 8

Daterad juli-sept 1770.
Källmelodin är en kontradans vid namn "Qui Qui" som Bellman även använt till epistel 4.
 

N:o 9

Daterad till mars-maj 1770. Thermopolium Boreale är ett flott namn som troligen är påhittat av parodiska skäl. Stället benämns av Bellman som "Caffehus i myntgränden" och kaffe var på 1700-talet en rätt exklusiv dryck. Uppenbart av innehållet i episteln är att här serveras annat än kaffe. Stället har mer karaktär av glädjehus (horhus) och krog.
Melodin har Bellman troligen hämtat ur Romans Drottningholmsmusik. Melodin är dock varierad.
 

N:o 10

Daterad 1770.
Källmelodin är en militärmarsch.
 

N:o 11

Daterad till maj-juli 1770.
Källmelodin är en menuett av J.J. Laun.
 

N:o 12

Daterad till juli-sept, 1770.
Tre epistlar utspelar sig på värdshuset Gröna Lund på Djurgården, nr 12, nr 22 och nr 62. De är alla inomhus. Gröna Lund var uppenbarligen ett av de värdshus där man höll baler. Slagsmål var vanliga och kan nästan räknas till folknöjena. Här är det Fader Berg som råkat illa ut.
Källmelodin är en tersett ur Händels "masque" eller pastoralopera Acis and Galathea.
 

N:o 13

Daterad juli-sept 1770.
Källmelodin är en kontradans vid namn "La Belle Cerise".
 

N:o 14

Daterad till mars-maj 1770.
Källmelodin är hämtad ur en menuett av J.J. Laun från 1759.
 

N:o 15

Daterad till mars-maj 1770.
Theophile, från fe 5, tar här konkret gestalt som hantverkare. Detta illustrerar med tydlighet Bellmans övergång i FE från abstrakt förkunnelse till konkret stockholmsskildring.
Ingen melodikälla har ännu påträffats.
 

N:o 16

Daterad till 23/5 1770.
Källmelodin är en menuett med okänt ursprung.
 

N:o 17

Daterad till juli-sept 1770
Källmelodin är inte identifierad.
 

N:o 18

En av två epistlar (den andra är fe 78) som egentligen faller utanför episteldiktningen. Fredman är här inte med, och något budskap från honom förmedlas inte. Namnen Jergen Puckel och Benjamin Schwalbe har lagts in i efterhand. Gubbarna benämns i tredje person och texten domineras av imperfekt, inte av presens som är det gängse i FE.
Källmelodin är en kontradans.
 

N:o 19

Detta är den tredje episteln i tillkomstordning. Här träder Fader Berg för första gången in på scenen. Han är den första av FE:s fasta persongalleri som gör entre (om man bortser från Ulla i i fe 6 som där bara är en anonym flicka). Här ingår också för första gången härmningar av instrument.
Källmelodin har ännu inte påträffats.
 

N:o 20

Daterad till mars-maj 1770
Källmelodin är en melodi av J.J. Vadé.
 

N:o 21

Daterad till juli-sept 1770.
Källmelodin är en kontradans kallad "La quaiqver".
 

N:o 22

Daterad till 19/5 1770.
Ur FE90: "I den ursprungliga redaktionen rubricerades denna epistel framför de andra som den 'härliga'. Episteln är unik inte bara i sin måleriska härlighet utan också som den enda av de tidiga epistlarna som kan knytas till en bestämd situation. Som Arvid Ståhlhane har visat i En Bellmansbok, s.212ff, har B:s ordmålning inspirerats av en väggmålning i det s.k. Apotekshuset på Gröna Lund. Huset, som då ingick i Djurgårdsvarvets manbyggnad, beboddes vid epistelns tillkomst sedan 1769 av den berömde skeppsbyggmästaren Fredrik Henrik Chapman. Han själv och de övriga varvsintressenterna var engagerade i Ostindiska Kompaniets verksamhet, vilket torde förklara den indo-kinesiska exotism som präglar episteln, men inte målningen. Episteln har alltså sprungit ur en konkret, borgelig sällskapssituation på ungefär samma sätt som ep.51 och möjligen nr 49 och 71." Målningen lär ha föreställt en triton som häller pärlor ur ett horn i handen på en charit, som låter dem falla i vattnet.
Jag tycker att vältaligheten och ordbroderierna i denna epistel visserligen är vackra, men nog andas de en hel del av fyllesnack också.
Källmelodin är en fransk visa i 6/8-takt, som även i Sverige förekom i en 2/4-kontradans-variant.
 

N:o 23

Daterad till juli-sept. 1770.
Epistel 23 jämförs ofta med Jobs Bok i bibeln. Inledningen påminner om Jeremia 15:10: "Ach! min moder at tu migh födt hafwer". Fredman går samma väg som andra bibliska figurer, från mörker till "frälsning".
Källmelodin har inte påträffats.
 

N:o 24

Daterad till mars-maj 1770.
Den ursprungliga idén att skapa epistlar som var genomförda parodier på apostlabrev övergav Bellman ganska snart, och den abstrakta förkunnelsen får ge vika för en konkret situationsmålning. I denna, den sjätte episteln i tillkomstordning, träder Fredman för första gången fram som en aktör på visans scen, inte som tidigare bara som en förkunnare eller kommentator.
En möjlig källmelodi är en duett ur Dunis sångspel La Clochette. Bellmans text är dock omöjlig att sjunga till denna melodi. Det är möjligt att Bellman änvänt någon variant på melodin som direkt förlaga.
 

N:o 25

Daterad till september 1770.
Episteln är den enda av de första 25 som fick behålla sitt nummer vid utgivningen 1790. Den är, liksom ep 50 och 82, tänkt som en avslutningsepistel. Den har karaktären av en operafinal, där Ulla och Fader Berg maskeras till mytologiska gestalter, Venus och Palemon, och till herdinna och herde.
Källmelodin är inte säkerställd.
 

N:o 26

Daterad till augusti 1771.
Källmelodin är en ariette "Me promenant près du logis" av Duni.
 

N:o 27

Daterad till augusti 1771.
I denna briljanta epistel spinner Bellman på det faktum att Fredman är urmakare. Det kanske inte var därför som Bellman valde Fredman till huvudperson i Fredmans Epistlar, men det är onekligen passande med livets klocka som tickar och döden som väntar. Ångesten inför döden är ett genomgripande, fast oftast underliggande, tema i epistlarna. En ångest som man med alla medel som står till buds (oftast flaskan eller sexualiteten) försöker hålla på avstånd.
Källmelodin verkar vara en ariette ur Le Tonnelier, ett komedistycke av Audinot.
 

N:o 28

Daterad till 17/8 1771.
Källmelodin är en populär melodi som använts av flera parodister på 1700-talet.
 

N:o 29

Daterad till slutet av aug. 1771.
Källmelodin är okänd.
 

N:o 30

Daterad till 3/9 1771.
Källmelodin är inte säkerställd.
 

N:o 31

Daterad till 19/9 1771.
Eistelns motto har följande bakgrund: Ovanför porten till det Italienska klostret Asello stod: "Porta patens esto, nulli clauderis honesto", Porten må stå öppen, för ingen ärbar skall du stänga den. Abbotten, Robertus, flyttade på skämt fram kommatecknet så att det stod efter "nulli" (för ingen) och blev för den skull suspenderad av påven. (Ivar Simonsson i STU I)
Källmelodin är ännu inte identifierad.
 

N:o 32

Daterad till 15/10 1771.
Källmelodin är inte återfunnen.
 

N:o 33

Daterad till 16/10 1771.
Endast i denna epistel och ep 67 sköts sjungandet huvudsakligen av en kvinna. Vem Susanna egentligen är har vållat diskussion. I överskriften alluderar Bellman till gamla testamentets dygdiga Susanna och anledningen till detta är väl att hon är en flicka som 'håller på sig', vilket framgår i de sista raderna, då hon deklarerar att hon hellre dör i vågorna än ger sig till den "Mossiö" som uppvaktar henne.
Källmelodin kan vara arian "Regardez ces traits" ur Monsignys opera Le cadi dupé....
 

N:o 34

Daterad till 19/12 1771.
Eldsvådor var en av de stora farorna i 1700-talets Stockholm. Började det brinna kunde elden snabbt sprida sig över hela stadsdelar, då det var mycket tätt byggt. Kolmätargränden i Gamla Stan. Sträckte sig mellan Västerlånggatan och Riddarhustorget, där Rådhuset låg. Gränden verkar ha varit tätt befolkad av krogar och horhus. Därav Bellmans jämförelse med bibliska Sodom (se ordförklaringen). Denna epistel är ett utmärkt exempel på Bellmans "impressionistiska" sätt att måla stora scenarier med hjälp av en mängd ögonblicksbilder. Intressant och vacker är också Bellmans lilla sensmoral (ovanligt hos Bellman) i sista strofen.
Melodins ursprung är oklar.
 

N:o 35

Daterad till 14/12 1771.
Denna epistel, som berör flera aspekter av tidens misär, inleds med en bibelanspelning. I Jacobs Brev 1:16 till Romarna predikar Jacob "Faren icke vilse, mina älskade bröder". Med detta menas förstås att bröderna inte ska falla till föga för syndiga frestelser. Att bröderna fara vilse om glasen innebär dock att dom i fyllan och villan råkar ta fel glas.
Källmelodin är troligen en variant av en melodi ur operan Silvie av Laujon.
 

N:o 36

Daterad till tidigast 1773, senast 1776.
Källmelodin är en variant på en populär kontradans, Prins Fredrich.
 

N:o 37

Daterad till tidigast 1773, senast 1780.
Melodin i epistel 37 bygger på vaudevillen i Monsignys Rose et Colas.
 

N:o 38

Daterad till tidigast 1773, senast feb 1778.
 

N:o 39

Daterad till tidigast 1773, senast 1780.
Ingen källmelodi har påträffats.
 

N:o 40

Daterad till 10/10 1771.
Ingen källmelodi har påträffats.
 

N:o 41

Daterad till tidigast 1773, senast 1780.
Källmelodin är en mycket populär melodi förekommande i många dansböcker.
 

N:o 42

Daterad till tidigast 1773, senast 1780.
Denna epistel innehåller Bellmans enda kända vinterskildring; för säkerhets skull sitter man dock inomhus och blickar ut. Miljön här är också en helt annan än de krogmiljöer vi brukar få möta Fredman i. Dettta är en mer städad salongsmiljö, och det sups tämligen måttligt. Här spelar man trisett (gemenligen kallat "tristess"), ett vanligt sällskapsspel på 1700-talet, speciellt bland högrestånds damer. Man kan faktiskt hänga med i partiet om man kan spelreglerna. Man spelar i par sittandes mittemot varandra, och samlar så många stick som möjligt. Fredman och Fru Wingmark bildar ett par, medan Mollberg och Ulla är motspelare. Man följer färg och högsta kort är trean, därefter följer tvåan, esset, kungen och vidare nedåt. Trumf existerar inte. Calad innebär att ena paret tar hem samtliga stick. Att ta hem alla stick utom ett kallas strammazette, vilket i sången förkortas till stramma.
Melodin, samma som till epistel 49, Bellman använder har påträffats i åtskilliga dansböcker.
 

N:o 43

Daterad till 14/11 1771.
I denna ovanliga epistel beskriver Bellman förberedelserna inför en förlossning (den enda sång jag överhuvud taget känner till med en sådan handling!). Episteln kan ha inspirerats av att verklighetens Ulla, Maja Stina Kiellström, födde ett dött barn 1769. Men barnafödande var i det bakteriefulla Stockholm förknippat med stor risk, både för modern och barnet. Bellman väver här ihop födelse och död på ett mycket vackert, ömt och gripande sätt. Ofta citerad är raden "Masken dold i blomman bådar blommans död".
Inge källmelodi har påträffats.
 

N:o 44

Daterad till tidigast 1773, senast 1781.
 

N:o 45

Daterad till tidigast 1772, senast föråret 1778, sannolikt 1773.
"Epistel 45 avspeglar troligen politisk hyenestämning efter Polens första delning (5 aug. 1772), 'Polen är straffadt, dess öde utmätt'." ... "Mollberg uppfattar stämningen på Rostock som representativ för Sverige - han överväger landsflykt. Detta återspeglar stämningar som hörde hemma under frihetstiden, under 1770-71 års riksdag och den närmast följande perioden, under hotet av en rysk-preussisk intervention..." (G Hillbom)
Källmelodin kan vara en ariette ur Marmontels och Grétrys opéra-comique "Sylvain".
 

N:o 46

Daterad till tidigast 1773, senast föråret 1778.
Källmelodin har gått under timbren "Contradance Prince Ferdinand".
 

N:o 47

Daterad till tidigast 1773, senast 1786. Sannolikt 1783 el. något senare.
Detta är den enda epistel som skrivits som en direkt fortsättning på en föregående. I denna epistel kommer Mollberg tillbaka från det uppdrag han i ep. 46 blev utsänd på.
Ingen källmelodi har påträffats.
 

N:o 48

Daterad till 1-12 febr. 1772.
Här har Fredman, Movitz, Ulla m.fl. gjort en lust-tur ut på mälaren. Man har lagt till vid en ö och säkerligen festat ymnigt hela natten. Klockan är fyra på morgonen, sällskapet är dåsigt och bakfullt, Ulla ligger halvt avklädd på däck; stillhet råder och Fredman betraktar den uppvaknande gryningen. Att Ulla här sägs vara fästö till Norström, har verklighetsbakgrund. Maja Stina Kiellström gifte sig med Erik Norström.
Melodin, en av Bellmans favoriter, har franskt ursprung. Den användes redan av Antoin de Bourbon under Henrik II:s tid.
 

N:o 49

Daterad till 1773.
Denna epistel har mycket gemensamt med ep 42; melodin, lokalen och utflyktssituationen är densamma. I båda epistlarna har sällskapet en mer borgeligt städad framtoning, än brukligt. Episteln kan ha sitt ursprung i en utflykt Bellman gjorde tillsammans med bl.a. Anna Charlotta von Stapelmohr.
Melodin, samma som till epistel 42, Bellman använder har påträffats i åtskilliga dansböcker.
 

N:o 50

Daterad till 12/2 1772.
Melodin är en kombination av två "airs de chasse" av N. de Lagarde.
 

N:o 51

Daterad till tidigast juni 1773, senast 1776. Troligtvis 1773.
Liksom epistlarna 22, 49 och 71 kan denna epistel ha sitt ursprung i Bellmans eget sällskapsliv. Bakom Fredmansgestalterna kan gömma sig Bellmans egna bekanta.
Källmelodin förekom i den svenska varianten av Acis och Galathea, men är inte Händels.
 

N:o 52

Daterad till tidigast 1773, senast 1781.
Källmelodin är en nykomponerad ariette av Favart.
 

N:o 53

Daterad till tidigast 1773, senast 1780.
Krogen Rosenlund låg i ett skröpligt område på söders utkanter. Stämningen bland gästerna är inte speciellt trevlig. Den Fader Berg vi får möta här är inte densamma som i de tidiga epistlarna; han kallas här Bergen och har mycket lite kvar av den iver och spelskicklighet som tidigare kännetecknat honom. Dantobommen eller Tantobommen var en s.k. vintertull. Här upptogs avgift för den trafik som sneddade över isen på Årstaviken. Med signaturen T. menas troligen Eric Thurin som var ägare till Rosenlund. Den Sjögren som förekommer i episteln är uppenbarligen en tulltjänsteman som spionerar efter olovligt infört brännvin. Han har tidigare tydligen beslagtagit en hembränningspanna i Ormsaltargränd och blir igenkänd.
Melodins ursprung är osäkert.
 

N:o 54

Daterad till tidigast 1773, senast 1780.
Ingen källmelodi har påträffats.
 

N:o 55

Daterad till tidigast 1773, senast 1780.
I den ursprungliga rubriken, samt i många upplagor efter den, står det Movitz istället för Mollberg. Det kan handla om ett skrivfel i rubriken, men att huvudpersonen är virtuos på flera instrument passar bäst in på Movitz, klädseln är dock mer passande för Mollberg. Kanske har episteln ursprungligen handlat om Movitz och sedan bytts ut mot Mollberg, ändringen i rubriken har då glömts bort.
 

N:o 56

Daterad till tidigast 1773, senast 1780, sannolikt 1778 eller 1779.
Melodin är en janitschar-(alla turca-)marsch, som härstammar från Les Deux avares, en opéra-comique av Falbaire de Quingey och Grétry.
 

N:o 57

Daterad till tidigast 1773, senast 1780.
Melodin ingår i Salomon Eklins kontradansbok.
 

N:o 58

Daterad till tidigast oktober 1775, senast 1781.
Elegie är här naturligtvis här parodiskt menat. Den största sorgen består ju inte här av det faktum att Kilberg har dött, utan att han hunnit dricka upp allt öl innan han dog.
Till denna melodi, samma som Bellman använder till sång 31, "Opp Amaryllis", har ingen källmelodi påträffats.
 

N:o 59

Daterad till juli-sept. 1770.
Krogen Lokatten ägnar Bellman tre av epistlarna, nr 11, 59 och 77, och dessutom sång nr 13. Lokatten låg i kvarteret Glasbruket nere i Stadsgården. Besökarna är mest sjömän av olika nationalitet.
Melodin är en menuett som även använts till epistel 1. Källmelodin har inte återfunnits.
 

N:o 60

Daterad till juli 1771.
Källmelodin är en kontradans med okänt ursprung.
 

N:o 61

Daterad till jan-apr 1771.
Källmelodin är en menuett med okänt namn.
 

N:o 62

Daterad till 23/11 1771.
Källmelodin är troligen en gammal danslåt som gick under benämningen "fackeldans-polskan".
 

N:o 63

Daterad till slutet av 1773.
Inför publiceringen av epistlarna genomgick denna epistel en stor omarbetning. Ursprungligen var Movitz huvudperson, men Bellman bytte ut honom mot Bergström. En strof som innehöll en kraftig prästsatir ströks. Om anledningen till utfallet mot prästerskapet, se stycket "En Hädisk dikt".
Källmelodin är en menuett även förekommande i Bobis bröllop.
 

N:o 64

Daterad till 31/8 1771.
I sista strofen byts cello mot oboe. Detta beror sannolikt på att Movitz, som spelar cellon, nu vänt sig mot fönstret för att slippa att vidare bli indragen i slagsmålet. Därför får ett annat instrument spela melodin i Movitz frånvaro.
Melodikällan okänd.
 

N:o 65

Daterad till 2/9 1771.
Melodikällan inte säkerställd.
 

N:o 66

Daterad till tidigast 1773, senast 1781.
Melodin Bellman använder var välkänd på Bellmans tid.
 

N:o 67

Daterad till sanolikt 1772.
Sångens "jag" är till största delen Mutter på Tuppen, men växlar då och då till Movitz.
Källmelodin är en känd äldre svensk militärmarsch, möjligen "Stånd-Drabant-marschen".
 

N:o 68

Daterad till tidigast 1773, senast 1780.
Ingen källmelodi har påträffats till epistel 68.
 

N:o 69

Daterad till tidigast 1773, senast 1780.
Att Movitz plötsligt kommer inropandes i rad 32 har ofta tolkats som en namnförväxling. Det förekommer dock fler epistlar där Movitz endast uppträder på en rad, exempelvis ep. 42.
 

N:o 70

Daterad till tidigast 1789, senast 1790.
Bellman har använt melodin till denna epistel även till sång nr 2. Melodikällan till denna menuett är okänd.
 

N:o 71

Daterad till 1790.
Episteln är dedicerad till assessorn vid Bergskollegium Carl Jacob Lundström, som lär ha bidragit till utgivningen av Fredmans Epistlar genom att inom sitt stora kontaktnät skaffa tillräckligt många abonnenter för att finansiera företaget. Lundström och Bellman var dessutom båda medlemmar i ordensällskapet Par Bricole. Det är troligt att denna epistel, liksom ep 80 och 82, är inspirerad av umgänget med Helena Quiding på hennes sommarställe Heleneberg (Lilla Skuggan) i trakten av Fiskartorpet.
Någon källmelodi till "ulla min Ulla" har inte påträffats. Det här kan vara en melodi som Bellman komponerat själv, några bevis för att så är fallet finns dock inte.
 

N:o 72

Daterad till 1790.
Inför utgivningen genomgick denna epistel en mycket genomgripande omarbetning för att avlägsna den starkt sexuella realismen och symboliken. Resultatet blev en helt ny karaktär och stämning. Jämför en tidigare version (ursprungligen numrerad som ep 28), speciellt det abrupt stämningsbrytande slutet!
Melodin har sitt ursprung i timbren "Maudit Amour, raison severe" ur Le Peintre amoureux de son modèle av Anseaume och Duni.
 

N:o 73

Daterad till 16/11 1771.
Källmelodin finns i Salomon Eklins kontradansbok.
 

N:o 74

Daterad till tidigast 1773, senast 1780.
Episteln är dedicerad till vännen och skulptören Johan Tobias Sergel.
Källmelodin är melodin till Rustauts aria "Ami, laisse-là la tendresse" i Le Roi et le fermier av Sedaine och Monsigny.
 

N:o 75

Daterad till tidigast 1773, senast 1790.
Dedikationen är troligtvis gjord i efterhand. Någon kontakt mellan Bellman och Kraus kan inte beläggas från tiden före 1790. Kraus hade en ledande ställning i den gustavianska epokens musikliv och nära lierad med både Kellgren och Åhlström, och det är troligt att han konsulterades i arbetet med publiceringen av Fredmans Epistlar. Efter 1790 har Bellman och Kraus en närmare kontakt. Kraus tonsätter bl.a. det pastorala divertissementet Fiskarstugan och pastoralen Mjölkkammarn på Hagen, båda tillkomna för kretsen kring familjen Palmstedt.
Ingen källmelodi till epistel 75 har hittats.
 

N:o 76

Daterad till 14/9 1771.
Källmelodin är en fransk visa.
 

N:o 77

Daterad till 1788 eller 1789, möjligen 1790.
Källmelodin är inte säkerställd.
 

N:o 78

Daterad till föråret 1780.
Epistel 78 är en av två äldre visor som först vid redationsarbetet 1790 införlivades bland epistlarna (den andra, ep. 18). I detta fall har ett stämningslanskap tillförts texten. Den ursprungliga visan utspelade sig i vinternattsmörker, det har ändrats till ett sommarlandskap.
Bellman har troligen lånat melodin från ett pianostycke av H.P. Johnsen.
 

N:o 79

Daterad till tidigast 1785, senast 1790. Troligast 1785.
Till melodin, en menuett, har inte någon melodikälla påträffats.
 

N:o 80

Daterad till sannolikt 1789 eller 1790.
Detta är alltså en pastoral, vilket är franska och betyder herdedikt. Första strofen utgör en parafras på andra sången i en dikt av den franskklassiska diktens auktoritet, diktaren och kritikern Boileau. Dikten heter L'art poétique och är en handledning i den franskklassiska diktningens regler och smak.
Telle qu´une bergère, au plus beau jour de fête,
De superbes rubis ne charge point sa tête.
Et, sans mêler à l´or l´eclat des diamans,
Cueille en un champ voisin ses plus beaux ornemens.
Vilket ungefär betyder: Liksom en herdinna, en vacker högtidsdag, inte tynger sitt huvud med lysande rubiner, utan plockar sin vackraste prydnad på närmaste äng, utan att inblanda guld och diamanters sken [– så skall en smakfull herdedikt göra verkan, utan stora gester, älsklig till intrycket men blygsam i stilen].
När Kellgren 1778, i Mina Löjen, fördömde Bellmans diktning som grov och osmaklig gjorde han det med utgångspunkt i de franskklassiska idealen. När Bellman nu dedicerar en epistel till Kellgren väljer han en som med utmärkt beräkning helt följer dessa ideal – till en början. Ulla är klädd helt enligt det pastorala modet, och allt är stilfullt och passande. Men steg för steg utvecklas dikten från det abstrakt pastorala till det konkret realistiska, för att slutligen utmynna i fylleslag och samlag. När notan ska göras upp visar det sig att gästerna inte heller kan betala för sig.
Melodin är en siciliano, ett pastoralstycke. Någon källmelodi har inte påträffats.
 

N:o 81

Daterad till sannolikt slutet av 1780-talet eller 1790.
Doktor Blad var under senare del av Bellmans liv en av familjens närmaste vänner, och familjeläkare.
Någon förlaga har inte hittats. Melodin kan vara komponerad av Bellman själv, eller vara en nykomponerad variant på en äldre förlaga.
 

N:o 82

Daterad till sannolikt 1790.
I denna magnifikt vemodiga avslutande epistel får Fredman återlämna det liv han av naturen fått till låns ("Fredman ser i minuten Sig til Naturens skuld förbruten"), eller av författaren fått till låns, och Ulla står 'sista gången brud'. På slutet upplever jag det som att Bellman själv är sångjaget, som tar avsked av den värld han själv skapat.
Ingen källmelodi har definitivt kunnat identifierats. Bellman kan ha skrivit den själv, men inga bevis finns heller för detta.