Livet
ellman föddes den 4 februari år 1740 i Maria församling i Stockholm. Hans föräldrar var Johan Arndt Bellman och Catharina Hermonia. De var då bosatta i det Daurerska huset vid "Hornsgatspuckeln". 1743 flyttar familjen till nuv. Bellmansgatan 24. Carl Michael fick en religiös uppfostran i gammalluthersk anda. Det lär ha hållits religiösa sammankomster i hemmet där bekanta till familjen deltog. Carl Michael var det förstfödda barnet. Hans moder födde honom fjorton syskon, men sju av dem dog redan som barn. Som sexåring började han som privatelev i Maria skola.
Äntlig oppklarnade dagen
Enligt Bellmans
levernesbeskrivning hände det sig att han som fjortonåring, i feberyra talade allting på vers. Föräldrarna förstår då att det i Carl Michael bor en litterär begåvning och låter sammankalla familjens intellektuella bekanta till ett rådslag. Vid detta rådslag utses en ny informator till Carl Michael vid namn Claes Ludvig Ennes. Bellman kallar honom i levernesbeskrivningen för ett geni och den person som lärde honom "hantera
Apollos lyra". Som elev var han också mycket duktig. Redan som femtonåring hade han författat flera "bref och Poesier" och gjort översättningar av psalmer från flera språk, och redan som sjuttonåring kan han ge ut två
böcker i egen översättning. Hans skapande och leverne var alltså vid denna tid ännu av en art som hans far kunde känna sig mycket stolt över.
Uteliv och Landsflykt
1757 får han som sjuttonåring en provanställning vid Riksbanken. Året därpå skriver han in sig vid Uppsala Universitet; hans korta vistelse där tycks dock ha använts mest till nöjen och uteliv. 1759 ställs Bellman inför Riksbankens förhör i räknekonst. Hans kunskaper i matematik och bokföring visade sig inte vara alltför imponerande men han blir ändå godkänd och blir i juni anställd som extraordinarie, dock utan lön. Enligt egen uppgift trakterar han nu
cittra på ett ojämförligt sätt och ger även lektioner på instrumentet.
Under flera år ägnar sig Carl Michael åt att festa på kredit och lånade pengar. Detta håller naturligtvis inte hur länge som helst och i slutet på augusti år 1763 är han så tvungen att fly undan sina fodringsägare, till Norge. Hans skulder uppgick då till 18.000 daler. Det hade utfärdats passförbud för honom, så han är tvungen att ta sig över gränsen passlös. Redan i slutet på september får han dock ett kungligt lejdebrev som ger honom möjlighet att återvända hem och ordna upp sina skulder. Under våren framkom det dock för Riksbankens ledning att flera av Bellmans kamrater på banken även skaffat sig stora skulder, försvunnit eller rentav hamnat i häkte. Som orsak angavs spel, maskerader och andra nöjen. Det uppdagades även att två anställda hade förlorat pengar genom att gå i borgen för Bellman. Bellman sågs ansvarig till att ha förlett sina kolleger in på dessa osunda banor och avskedades. Vad man då tydligen inte visste var att Bellman redan tidigare begärt och blivit beviljad avsked från banken för att, som han angav, "söka större lycka annorstädes".
Fattigare tider
Efter Carl Michaels återkomst tvingas familjen av ekonomiska skäl flytta ut till Årsta. Fadern hade i juni 1763 måst söka avsked från sin tjänst som sekreterare i Kungliga slottskansliet pga sjukdom. I februari 1764 lämnar Carl Michael in sin konkursansökan och får den beviljad. Med nöd och näppe var han nu fri från sina fodringsägare och kunde starta om från noll. Fadern lånar ihop till en gård utanför Gnesta och familjen flyttar dit. Carl Michael som tyckt att Årsta var rena landet och alltför långt ut från nöjeslivet i staden fann detta förstås etter värre. Kanhända var stämningen inom familjen inte heller den allra bästa efter Carl Michaels bravader. Den strängt religiöse fadern bör ha varit mäkta besviken på sin äldste son. Med hjälp av sin vän kommissarien Anders
Lissander vid Manufakturkontoret lyckades Carl Michael dock få en tjänst där i november och kunde flytta tillbaka till Stockholm.
Föräldrarna dör
1765 dör båda Bellmans föräldrar, modern i mars, fadern följde efter i december. Bellman umgås nu mycket med Lissander och antas också uppvakta hans dotter Ingrid Margareta, som ibland utpekas som hans fästmö. I deras hem är Bellman en stadig gäst. Bellman har nu kommit flitigt igång med sina dryckesvisor och även
bibelparodierna börjar växa fram. Dessa framför han till stort nöje i det Lissanderska hemmet för vänner och bekanta.
Underhållaren
I slutet av 1766 dras manufakturkontoret in och Bellman blir arbetslös. I augusti nästa år får han dock ett nytt arbete som "extraordinarius uti Kongl: generaltulldirektionens kansli". I Lissanders hem, som delvis fungerade som en öppen konsertlokal för Bellman, framförde han många av sina sina skapelser. Framförandena utvecklades till föreställningar som fick sin form i verket
Bacchi Orden. Många kom för att se och höra Bellmans framföranden och Bellmans rykte som underhållare och vispoet spreds vida kring. I visböcker från denna tid är hans visor mycket vanligt förekommande.
Våren 1770 skriver Bellman den första av
Fredmans Epistlar och fortsätter därefter i hög takt epistelproduktionen. Han flyttar nu till
Urvädersgränd 3. 1772 läggs även generaltullsdirektionen ned och Bellman blir ånyo arbetslös, men han får ändå behålla sin lön.
Gustafs Skål!
Den 19 augusti 1772 genomför Gustaf III sin statskupp. Bellman har tidigare komponerat en sång kallad
Gustafs Skål som han lär ut till en grupp officerare i flottan. När Gustav III visiterar Skeppsholmen sjungs sången gemensamt till kungens lov. Amiral Carl Tersmeden har i sina
memoarer utförligt beskrivit hur detta gick till.
Gustafs Skål blev snabbt populär och användes som den gustavianska tidens kungssång. De flesta konstnärer dyrkar kungen för att han älskade och beskyddade konsten. Kungen älskade teater, i synnerhet opera, vilket föranleder Bellman att göra ett par försök i genren. 1773 blev Bellman kallad till kungen att recitera sin opera "Fiskarena". Kungen blev ganska road och Bellman blev tillsagd att närvara på Slottet alla onsdagkvällar.
En hädisk dikt
I augusti skrevs en artikel i tidningen "
Hwad Nytt? Hwad Nytt?" som innehöll en hyllningsdikt där Bellman liknades vid den grekiske diktaren
Anacreon, en liknelse som andra beundrare av Bellmans diktkonst skulle upprepa. I samma artikel ingick även en förhållandevis oskyldig
dikt av Bellman, om hur han rädd för åskan blir tröstad av en vacker flicka. När denna dikt omtrycktes i två Stockholmstidningar fick det konsekvenser för både Bellman och de ansvariga publicisterna. En nitisk präst anmälde versen i Stockholms konsistorium, vilken fördömde den vanvördiga dikten och utkrävde åtgärder från justitiekanslern gentemot de ansvariga. Bellman och assessorerna Pheiffer och Görwell kallades upp till Justitiekanslerämbetet för att förklara sig. Det hela resulterade dock bara i en tillsägelse att hädanefter inte stöta sig med religionen. (Bellman, som sällan trampade någon på tårna i sin diktning, skrev nu i sin vrede en elak
prästsatir.)
Underhåll och Lotteri
"Fiskarena" gjorde fiasko på slottet och Bellman ombads omarbeta den helt och hållet. Kungen hade dock visat uppskattning även för hans visor som han brukade framföra på onsdagskvällarna, trots de "låga" ämnena. 1775 beviljar Gustav III honom ett årligt underhåll på 100 speciedaler; året därefter får han på kungens rekommendation en tjänst som sekreterare i det nyinrättade Nummerlotteriet och utnämns även till hovsekreterare, en titel som han därefter gärna svängde sig med. Tjänsten inbringade 1000 daler om året. För att slippa gå dit lär han dock ha överlåtit arbetet på en underhuggare.
Giftermål och Kellgrens kritik
Sommaren 1777 träffar Bellman den femton år yngre
Lovisa Fredrika Grönlund och i december gifter de sig. Sveriges då mest uppurne författare,
Johan Henrik Kellgren, utkommer 1778 med satiren "Mina Löjen", där han i Voltaires anda gisslar kristenheten och andra samhällsföreteelser. I dikten finns också ett
stycke där han starkt nedvärderar Bellmans diktkonst, ett angrepp som Bellman tog hårt åt sig av. Kellgrens goda kontakter med hovet gjorde även att hans ställning i de kretsarna kunde försämras. Kontakten med kungen blev nu mera sparsam; epistelproduktionen avstannade även en tid. Kellgren skulle dock med tiden ändra uppfattning.
Porträttet
Bellman blev av kungen utsedd till notarie för bondeståndet i riksdagen, till sekreterare utsågs en ungdomsvän och dryckesbroder,
Elis Schröderheim. Sitt uppdrag att hålla bönderna på gott humör så att de röstade ja till ökat skattetryck, klarar de utmärkt. Kungen låter, som tack till Bellman,
Per Krafft måla dennes porträtt för den kungliga porträttsamlingen.
Lilla Charles, sov sött i frid
Den 27 april 1781 föds Carl Michaels och Lovisas första barn,
Gustaf. Bellman gör succe som aktör i olika spektakel på Slottet. Bellmans många skulder får som resultat ett antal lagsökningar mot honom; processer som skulle förfölja honom intill hans död. Bellman lyckades undgå bysättning endast genom att ta nya lån. 1785 föds parets andra son,
Elis. 1787 föds sonen
Carl. Samma år dör
Elis i kopporna. I sorgen däröver skriver nu Bellman vaggvisan "
Lilla Charles, sof sött i frid". I början av året 1790 blev Lovisa sjuk i samband med en ny graviditet. Hon blir sängliggande i fyra månader. Bellman verkar nu ägna sig åt ett ganska intensivt uteliv. Bl.a. var han ofta sedd på fester hemma hos vännen
Sergel och hos Helena
Quiding på Heleneberg. Paret Bellmans sista son,
Adolf, föds i oktober.
Epistlarna utgives
Att få
Fredmans Epistlar utgivna komplett med musik hade länge varit Bellmans viktigaste konstnärliga mål. Han hade gjort flera försök men varit tvungen att ge upp. När så
Olof Åhlström, som hade ensamrätt på nottryckande i Sverige, och
Erik Weste tog initiativ till att ge ut en samling av Bellmans sånger blev Bellman eld och lågor. Själv hade han vid denna tid mer eller mindre givit upp hoppet om att få se epistlarna i tryck. Initiativtagarnas idé var att ge ut en samling med namnet
Den Svenske Anachreon. Bellmans förslag att ge ut två utgåvor, först
Fredmans Epistlar, sedan
Fredmans Sånger med några av Bellmans mest populära sånger, föll dock i god jord.
Kellgren, som vid denna tid omvärderat sin syn på Bellman, åtog sig att skriva ett företal till verket och även att föreslå smakfulla ändringar i texterna. Texterna skulle alltså snyggas till och de mest stötande formuleringarna bortgallras. Bellman hade inte många originalmanuskript kvar, så man blev för det mesta tvungen att använda avskrifter gjorda av olika personer, de flesta av Weste själv. Bellman arbetade nu om gamla epistlar och diktade även flera nya. Bland de nya kan nämnas de s.k. Djurgårdspastoralerna,
Ulla, min Ulla (ep. 71), Liksom en Herdinna (ep. 80) och
Hvila vid denna källa (ep.82). 1790 kan så epistlarna äntligen komma till trycket, året därpå trycks även
Fredmans Sånger. Svenska Akademien tilldelar 1791 Bellman det prestigefyllda Lundbladska priset för Fredmans Epistlar.
Den sista tiden
Den 16 mars 1792 skjuts Gustav III på operan, och avlider den 29 mars. Kungens död innebär ett hårt slag för Bellman som förlorar sin beskyddare. Året därpå blir han invald som medlem i Musikaliska Akademien. Bellmans ekonomi har blivit allt sämre genom åren och lagsökningarna allt fler. Familjen har tvingats flytta flera gånger för att få billigare hyra. I slutet av september 1794 flyttar familjen för sista gången, till till en fastighet i hörnet av Lilla Munklädersgatan och Gamla Brogatan. Överstekammarjunkaren Evert von Saltza skildrar i sina
anteckningar ett möte med Bellman från denna tid. När så en viss krigsfiskal
Nobelius, som redan 1785 lagsökt Bellman, tröttnar på att inte få tillbaka sitt lån är flyktvägarna slut. Bellman blir bysatt och är tvungen att spendera perioden april till mitten på juni 1794 i högvaktsflygelns arrestlokal. I arresten påbörjar Bellman sin
levernesbeskrivning, som dock aldrig blir avslutad. I arresten är det kyligt och när Bellman med hjälp av sina vänner blir frisläppt är han sjuk. Skalden
Valerius, som besökte honom kort efter frisläppandet ger följande beskrivning av honom: "ögonen dunkla och insjunkna, med anletsminen stämplad av mjältsjuk resignation". Efter frisläppandet blir han och hans hustru, på egen begäran, satta under förmyndare. 1795, den elfte februari klockan halv ett på natten avlider Bellman i lungsot. Han begravs den 17:e samma månad på Klara kyrkogård, utan sten. Han lämnar en utfattig familj efter sig.
Läs mer om:
Entré | Källor
