FREDMANS EPISTLAR
Fredmans Epistlar är Bellmans centrala verk och består
av 82 sånger skapade under en period av tjugo år. Dess huvudgestalt
är
Jean Fredman, en nedsupen f.d. urmakare. När han dog 1767 var Bellman 27 år
gammal och skriver den första dikten om Fredman. Det är
Fredmans Begravning, en Bacchi Ordensdikt
som senare blev Fredmans Sång n:o 26. 1770 skriver
Bellman en sång med namnet
Fredmans Epistel till de de trogna
Bröderna på Terra Nova i Gaffelgränden. Den kom vid
epistlarnas utgåva bli
Epistel n:o 5. Ordet
epistel betyder brev, och meningen är att tankarna ska gå
till
Pauli Epistlar. Tidigare har Bellman konsekvent hållit sig till att parodiera Gamla Testamentet, men nu tar han alltså ett än farligare steg när han parodierar det Nya. Här har Fredman fått
stiga i rang sedan senast och blivit helgonförklarad.
Bellman använder medvetet ett ålderdomligt språk
späckat av bibliska formuleringar och parafraser. Iden i denna och
de följande tidigt skrivna epistlarna är att "den helige
Fredman", även kallad
Sankt Fredman, liksom aposteln
Paulus
sänder brev till olika folk för att frälsa dem till den
"rätta vägen". Men den "rätta vägen"
enligt Fredman är att dyrka
Bacchus in i döden; livets
yttersta mening är att ständigt hålla sig berusad, dag
som natt; och himmelriket är ett rus så kraftigt att det tillintetgör
medvetandet om existensen. Han prisar brännvinet och varnar oss för nykterhetens konsekvenser.
pistelvärlden är befolkad av idel alkoholister
och skökor och parodierar såväl bibeln som samhället
i stort; i synnerhet den omåttliga jakt på nöjen och njutningar
som präglade samtidens Stockholm. De få gånger vi möter
Fredman nykter har han stark ångest och trängtar efter supen
som ska förlösa honom ur hans jordiska smärta.
I Fredmans Epistlar bildar berusningen, sexualiteten och döden en slags treeninghet, representerad av gudarna Bacchus,
Fröja och Charon.
I den allra första episteln står bibelparodin och Bacchusdyrkan helt i centrum. När epistlarna blir fler utökas temana, Fredman blir mer nyansrik och persongalleriet utökas. Fredman predikar nu inte bara omåttlighet i dryckenskap utan även i andra förlustelser, där de sexuella utsvävningarna intar en särställning. "Supa, dricka, och ha sin flicka, är hvad Sancte Fredman lär", heter det i Epistel 2.
Ulla Winblad är erotikens och skönhetens främsta representant i epistelvärlden. Hon är den eviga skökan som var dag får "stå brud". Den "kärlek" som erbjuds i epistelvärlden är alltså den de prostituerade erbjuder.
"Du skall inga gudar hava jämte mig" heter det i bibeln, och detta gäller även för Bacchus.
Ty även om kärleksgudinnan är föremål för stor dyrkan av Fredman och hans gelikar så är de sexuella aktiviteterna nästan alltid underkastade Bacchus, d v s först
super man sig full, sen utövar man sex. Att utöva samlag under kraftig berusning är har dock även det sina svårigheter, liksom också skildras i några av epistlarna, exempelvis i epistel 7.
haron, dödens färjekarl, har en särställning i epistelvärlden, ty även om Bacchus makt är stor så vet ju alla innerst inne att det är döden som till sist tar hem spelet. Även när han inte nämns så är han närvarande mellan raderna, mitt i uppsluppenheten. Fredman och hans gelikar går omkring med en konstant dödsskräck som de med alla medel försöker hålla ifrån sig. När Fredman och Movitz närmar sig slutet av livet märker vi att de också är medvetna om dödens närvaro i själva flaskan. Mycket är det närvaron av döden som gör att Fredmans Epistlar innehåller större djup än Bellmans övriga produktion.
Epistlarna är överhuvud en fantastiskt rik litteratur som även innehåller mycken finstämdhet, innerlighet och vacker naturlyrik.
Som den mästare Bellman är sammanfogar
han det grova och det finstämda till en oöverträffad helhet,
ömsom rått realistisk, ömsom flödande av den sprödaste rokoko.
Läs mer om Epistelfigurerna i avsnittet:
Entré | Källor
