En man utan minne måste nödvändigt vara en beskedlig varelse.
- En skälm måste minnas hvad han tänker, tänkt och sagt. Jag mins ej hvar jag slutade mina lefnads anekdoter; men lika mycket. Sommaren 1759 gick jag en afton, klädd i en hemväfven råck utaf min mor, som äfven var en god hushållerska, ned till Munkbron; klockan ringde då 7 i Maria kyrktorn, som samma år i juni månad afbrann. Jag gick då om aftonen i min blå råck, och, efter tidens sätt, utstofferad med
half-ärmar och
nattkappa. När jag par timmar betraktat Jagterna, som förhärligade utsigten af Mälarens
Cytheriska stränder, kom den bekanta Latinska skalden Lövensköld gående jemte den namnkunnige Aktor vid 1756 års Riksdag, Bedinus Renhorn, för att stiga om bord på en Arboga Jagt, som ämnade sig till den stad hvarest Renhorn skulle intaga sin Borgmästare-stol. Jag hade lärt hans dotter, som då med sina föräldrar bodde på Frimurare-Barnhuset, att spela på
Citra, hvilket instrument jag den tiden ojämförligen trakterade; denna obetydliga omständighet gjorde att Herr Borgmästaren böd mig stiga ned i kajutan, hvilket jag ock gjorde. Jag satte mig genast vid bordsändan af ett litet fällbord tittade ut genom fönstret på de många fartyg som, det ena efter det andra med sina bukiga segel och glatta kölar plöjde den mot aftonsolen glittrande böljan. Roende båtar med skönheter smögo sig fram emellan boxerade skepp. Andra kostliga flickor bröstade sig hukande inom sina kringspridda klapphoar och deras klappträn tycktes gifva ett echo: ett ab hoc & ab hac & ab illa -
Parmmätaren i sitt solfärgade linne trampade i den fyrkantiga hö-vålmen - Kuskarna
ströko de gnäggande hästarna för hövagnen och Munkbro-månglerskorna trätte med Roddar-gummorne om
Kaplansvalet i Maria. Nu framsattes pipor och tobak, och Kammar-Rådet Löfvensköld den hedersmannen stoppade min aldraförsta pipa, som tilegnades en flicka hvilken behagade göra mig och sig den äran att emottaga den.
Borgmästar Renhorn, som en 56 års Tyran, for ut i hårda ord och bitterhet emot sin dräng; derpå befallande in en kopparkittel med varmt vatten, arrak och citroner, tillagade han en pounch, af hvilken Hin håle om han varit ovan, sannerligen blifvit så vimmelkantig att han intet hittat hem på 6 veckor.
Jag röker, jag dricker, jag somnar, jag vaknar. Vinden blåser, Löfvensköld nickar, Renhorn öfverlemnar åt däcket gårdagens förtäring och drängen som en cherubim på en Nyårs-önskan, låg utsträckt långs med relingen. Yr i hufvudet och betraktande smörgåsar, citronskifvor och flere bachanaliska reliqvier på min nattkappa, blef jag ängslig vid åtankan af mina beskedliga föräldrar. Ärnande mig hem ser jag ut genom kajutfönstret, men finner i stället för det förmenta Maria Magdalena, Strängnäs Kyrktorn, som, o Himmel! Uppspirade vid dagens gryning; vimpeln hängde nedåt masten, Skepparen,
kippskodd, knäppte igen
böxluckan, och en jägare, som varit vår reskamrat tog af sig mössan och hälsade gu moron.
Mina respective sofkamrater vaknade. Skepparen lade till vid Strängnäs stad emot en Trädgårds täppa. Alla stego i land och öfvergåfvo mig.
Utan en fyrk i fickan vandrade jag på mullgatorne af och an, på denna alldeles obekanta ort. Till all lycka råkade jag dock i en port på ett trädplank en bekant, Stenhuggare Åldermannen Lars Hjortsberg, Son af Kyrkoherden och namnkunniga Poeten Hjortsberg, han var svåger med Lectorn och sedemera Kyrkoherden Lundmark. Han omfamnade mig, bad mig stiga in i sitt hus, hvarest jag blef väl emottagen och blef kär i Doktorns Svägerska Mamsell Anna Maria Hjortsberg, vacker som en dag och för hvilken hjertat ännu klappar fastän hon är gift med den bekanta Lieutenanten v. Skedwin och har stora barn bland hvilka är en Kongl. Lif-Drabant. Herre Gud! Ett fruntimmer, anten hon är vacker som en Engel eller ful som Nymanskan, har att befalla mig kyssa sina fjät.
Continuation härnäst.