Angående Ulla Winblads Lustresa til Första
Torpet, utom Kattrumps Tullen.
P a s t o r a l
Dedic. til Kongl. Secreteraren KELLGREN.
Vid Källan en Juni dag, Hopletar ur gräsets rosiga bädd Sin prydnad och små behag. Och ej bland Väpling, Hägg och Siren, Inblandar Pärlors strimmande sken, Innom den krants i blommors val, Hon flätar med lekande qval. | ||
* * * | ||
Et enkelt och skiftat flor; Då hon utaf Mollberg buden til gäst Ut til Första Torpet for. Det Torpet lilla, straxt utom tulln, Där kräftan ljustras röd i Kastrulln, Och dit Brunsvikens bölja klar I vatrade vågor sig drar. | ||
* * * | ||
Vår Ulla sitt Intåg höll; Tunt lyft af Zephiren Halsduken rörd, I vicklade skrynklor föll; Dess Front sågs ej i bucklor mer spridd, Och Nymphens Kjortel, knappad i vidd, Ej vådligt mer i ögat stack, Och Skon bar nu ingen hvit klack. | ||
* * * | ||
Hur' Torpet det sluttar ner; Til vänster bland Granars måssiga hed, Den vägen man rundad ser, Där Bonden tung med rullande hjul, Illfänas til sitt rankiga skjul, Och i solgången hinner fram, Med Kycklingar, Kalfvar och Lam. | ||
* * * | ||
På granrisadt farstu-golf, Steg Ulla utur sin gungande Chaise, En Söndag, så klockan Tolf, Vid pass då Jofur åskan bestämt, Och Dandryds klockor pinglade jämt, Och Tuppen gol i källar-svaln, Och Svalan flög långt in i saln. | ||
* * * | ||
Och Mollberg han damp af stoln; Vår Nymph med sin arm och blixtrande ring, Slog Tallstrunten ut på kjoln. Herdinnan trumf i bordet hon slog, Och kjorteln öfver axlarna drog; Och Mor på Torpet, utan krus, Måst borga vårt Herrskap sitt rus. | ||
* * * | ||
Upreser sin man i sky; Så Korg och Blankarder, Skenor och Hjul Med lossnade skrufvar fly. I eldad brunst han trängtar sin kos, Och frustar med en gnäggande nos. Men Ulla, kullstjelpt som en Fru, Med Mollberg hon snarkar ännu. |