Daterad till juli-sept. 1770.
Denna erotiska epistel är skriven omkring 1770. överskriftens formulering som synes vara en elegi är en indikation om att den elegiska känslan åtminstone delvis är parodiskt menad. Den död som här åsyftas är "jungfrudöden", och "när jungrur dör så står de upp mamseller", för att tala med Jacob Wallenberg. Den sexuella orgasmen kallas ofta den lilla döden. Ulla Winblads säng är kanske snarare en bänk eller ett bord på en krog. I vilket fall är situationen inte privat eftersom Fredman vid sitt kärleksläger hela tiden tilltalar Fader Berg. Inledningsradernas hantering av basfiolen kan ses som en metaforisk beskrivning av ett samlag.
En texttolkning:
Epistel 7 är svårtolkad. Själv fick jag arbeta med texten i flera år innan bitarna började falla på plats. Först när jag läste en artikel av Gunnar Hillbom började jag förstå vad det handlade om. Senare, inför att jag skulle spela in episteln, kom jag fram till slutsatser som delvis skiljer sig från Hillboms. Enligt min uppfattning är Fredman här impotent (lätt hänt när man är på fyllan); Ulla väntar, men han kan inte få erektion. Han försöker med fantasins hjälp egga upp sig själv, och han vädjar till Fader Berg att med hjälp av basfiolen spela honom i rätt stämning. Han ska pipa och kuttra som en turturduva i parningslek. Han uppmanar Berg att samtidigt hålla sina egna känslor för Ulla på plats och inte bli svartsjuk (Enl. Hillbom betyder svartsjuk här melankolisk, men jag tolkar det som svartsjuk i den moderna betydelsen). Erotiken blandas med sentimentalitet, ja hela episteln är en slags parodiskt genomförd melodram. I slutet av andra strofen påminner sig Fredman dock om att det ändå finns mer sprit att tillgå om kärleksäventyret skulle misslyckas. I strof tre blir han helt euforisk, han ser "Fröjas graf" framför sig, i dubbel mening eftersom hon även kallas Vestal och vestaler som bröt mot sitt kyskhetslöfte begravdes levande. På Fröjas heliga mark, som är en säng och ett tempel på samma gång, måste man ta av sig skorna. Strof fyra fortsätter med Fredmans betraktande av Ullas behag, hennes suckar är som en sång om "Jungfrurs öden". En jungfrus öde är givetvis att dö som oskuld och därefter återuppstå som kvinna. I slutet av episteln ber Fredman Ulla först att inte avlida, sedan utbrister han att "Nu skal du dö, min Nymph", slutligen tigger han henne om att vakna till liv. Detta kan tolkas som att Fredman först försöker få Ulla att hålla opp, så inte orgasmen ska komma för tidigt. Sedan kommer den sexuella höjdpunkten vid orden "Nu skal du dö, min Nymph". Den avslutande uppmaningen att "Qvickna åter i din graf." skulle kunna betyda att Fredman på en gång vill utföra ett nytt samlag. Jag finner det dock inte troligt att Fredman i sitt tillstånd skulle kunna utföra två samlag på raken, utan min tolkning är istället denna: När Fredman äntligen kommer till skott, och Ulla ska "dö" så märker han att hon tröttnat på att vänta, och somnat!
Gunnar Hillbom skriver i ett brev till mig: ”I motsats till dig tolkar jag inte episteln som fysiologiskt realistisk. Upplevd i sitt textsammanhang – de tidiga epistlarnas – kan den närmast uppfattas som en parodi där Bellman skapar komik genom att ställa en drastiskt-burlesk scen (ett samlag på krogen) i kontrast mot den elegiska retorik han skildrar den med (turturduvan, tårarna, det svidande hjärtat, Fröjas heliga tempel, jungfrurs öden, döden, graven). Också i kontrast mot den melodi han använder, som för publiken förde tankarna till den oskuldsfullt romantiska kärleksförklaringen i en fransk operett: 'Chère Annette, reçois l'hommage'. Det är samma slags skämt -- stilbrottets enkla komik -- som han använder när han låter Fredman tala bibel och predikospråk när han uppmanar gubbarna på krogen att supa i FE 5. Att döden användes som en omskrivning för den sexuella hänryckningen gjorde det tacksamt att använda ordet i stilbrottets tjänst (jämför handskriftsversionen av ”Glimmande Nymf”). Det blir en ordlek som här helt saknar den allvarliga innebörd den får i de sista raderna av FE 43.
Melodin är en Ariette som lånats från sångspelet Anette et Lubin av Favart och Blaise, varifrån Bellman lånat flera andra melodier.