N:o 7

FREDMANS EPISTEL

Som synes vara en Elegie, skrifven vid Ulla
Winblads säng, sent om Aftonen.

V:cllo.       V:cllo.	Fram med Bas-Fiolen, knäpp och skrufva, -  -  -  -  Skjut skrufven in; Pip och kuttra som en turturdufva -  -  -  -  För makan sin; Släng din Peruk och bulta din Hjessa, Blif ej svartsjuk, blödig och rädd; Lät mina ögon tårar prässa Uppå Ulla Winblads bädd.
* * *
V:cllo.       V:cllo.	Fader Berg gutår, mitt bröst mig klämmer, -  -  -  -  Mitt hjerta känn, Hur det klappar vid hvar Ton du stämmer, -  -  -  -  Och svider sen. När jag ser dig så tänk at jag finner Kyla, svalka, ro i mitt bröst, Ty med ditt glas du mig påminner At mot kärlek finnes tröst.
* * *
V:cllo.       V:cllo.	Men mitt öga ser som i en dimma -  -  -  -  Just Fröjas graf; En Paulun kring hvilken Lampor glimma. -  -  -  -  Drag skorna af; Helga det rum der skönheten kastar Sina Liljor döden til rof. Du min Vestal til målet hastar, Och min själ är i behof.
* * *
V:cllo.       V:cllo.	Si den hvita barmen hur han flämtar. -  -  -  -  Knäpp litet grand. Si hur hon sin Myrten-krona hämtar -  -  -  -  Utaf min hand. Si hännes ögon trotsa just döden Med sin klarhet, styrka och färg. Hör hännes sång om jungfrurs öden; Hör du, hör du Fader Berg?
* * *
V:cllo.       V:cllo.	Si nu kött och blod i skönsta prydnad -  -  -  -  Förklara sig. Mina känslor från förnuftets lydnad -  -  -  -  Nu draga mig, Draga mig dit, just dit där du ligger. Än får du ej lida utaf; Nu skal du dö, min Nymph jag tigger Qvickna åter i din graf.