arl Michael Bellman är fortfarande, 200 år efter sin död, en stor angelägenhet. I sin Levernesbeskrivning, som han påbörjade i maj 1794 i Kungliga Slottets vaktflygel, där han då satt fängslad, skriver han:

"Som jag almänt är känd så på den Moraliska som Physiska sidan, det will säga till hjärtat, min wandel, ock min constitution, så är jag En herre af mycken liten djupsinnighet, ock frågar eij efter om solen går eller jorden axlar sig. Hwad jag kan bedyra är at jag will ingen warelse i Naturen ondt – älskar, oändligen En ädel man, ock med ouphörlig låga Fruentimber ock små beskedliga Barn, äter efter aptit litet ock godt, Söndag hwitkål – Torsdag ärter, Lördag strömming."

Bellmans val av ämnen och hans sätt att beskriva dem ansågs ofta "låga" av samtiden. Och även idag finns det en och annan som stöter sig på hans råa och osminkade sätt att beskriva människor och deras beteenden. De personer Bellman diktar om tillhör i huvudsak det lägsta sociala skiktet i samhället; huvudpersonerna i verket Fredmans Epistlar utgörs av alkoholister och horor. Men Bellman är ingen moralist, han ser aldrig ned på dem han skildrar, tycker aldrig synd om dem. Han skriver med lidelse och sympati, och just därigenom lyckas han fånga sammansattheten i människor och deras frustration. Att Bellman är rolig är sant, men att Bellman därmed skulle vara glad och lättsinnig är en fördom. Det finns en underliggande smärta i texterna som gör att Fredmans ständiga uppmaningar till att supa och förlusta sig får en efterklang av tomhet.