Författaren Lars Gustafsson har med en slående formulering beskrivit ”Sveriges tystnad före Bellman” och talat om hur ödsligt och fattigt vårt land skulle ha varit nationalskalden förutan. Och visst hade vår tillvaro haft en åtskilligt gråare nyans om vi aldrig bjudits in i Fredmanvärlden. Vad många inte känner till är att Bellmans mäktiga universum – som tycks lika ursvenskt som köttbullar, systembolag och Astrid Lindgren – ständigt öppnar sig för allt fler, i allt vidare kretsar, allt längre och längre bort. Få svenska diktare har mött samma internationella gensvar som Bellman – som visdiktare är han fullständigt unik, detta trots den svenska visans slagkraft över stora delar av Europa. Idag är Bellman översatt till fler än tjugo språk. I Finland, Danmark och i Ryssland har Bellmanvänner slutit sig samman i sällskap; i Tyskland och Norge finns långt gångna planer att bilda liknande föreningar; i de baltiska staterna och på Island vårdas regelbundet Bellmans minne, och lägger man därtill två svenska Bellmansällskap och en handfull ordenssällskap med Par Bricole i spetsen, vars verksamhet till stor del kretsar kring Bellman, framstår vår nationalskald som en internationell konstnär av allra högsta rang. Uppenbarligen har Bellman något att säga också långt utanför Sveriges gränser. Kanske är vår nationalskald inte så svensk som vi tror, kanske är hans diktvärld rent av universell? Denna uppsats kommer i korta drag att beskriva en del av denna internationella uppmärksamhet.

Ungefär samtidigt som Bellmans visor blev kända utanför Stockholm spreds de som skillingtryck i Danmark. 1782 sjöngs allmänt ”Gubben Noak”, ”Käraste bröder, systrar och vänner” m.fl. visor. På 1790-talet såldes originalutgåvan av Fredmans epistlar för fem riksdaler i Köpenhamn, och redan i aprilnumret 1795 av tidskriften Nordia infördes en nekrolog över Bellman och en kortare karaktäristik av hans verk. Efter Bellmans död vidmakthölls intresset för honom inom det Skandinaviske Litteratur-Selskab, stiftat 1796, och i Köpenhamns borgerliga klubbmiljö frodades sällskapslivet och man sjöng flitigt om ”femton års flicka och fuller pokal”. Överhuvudtaget nådde vår nationalskald en aktad ställning i sällskaps- och kulturlivet. Flera Bellmanvisor blev förvånande tidigt allmängods i vårt södra grannland.

I Danmark uppstod snart en helt speciell Bellmantradition. Ledande författare och dramatiker – framförallt ur den generation som slog igenom kring 1830 och som brukar kallas ”guldalderdigterne” – lät sig i hög grad påverkas av den svenske skalden och knappast någon i den imponerande raden, från HC Andersen till Oehlenschläger, undgick Bellman.
       Många hade svårt att förstå Bellmans ålderdomliga svenska och språkförbistringen utgjorde grogrund för en nydiktning. Med Johan Ludvig Heiberg i spetsen satte Henrik Hertz, Jens Christian Hostrup, Erik Bøgh, m.fl. nya texter till de populära melodierna. Åtskilliga av dessa ”vaudeviller” nådde stora publika framgångar och har i några fall bevarats i danskarnas minne långt in i modern tid. Sedan mitten av 1800-talet har även en hel del verk om Bellman vuxit fram, och senare tiders Bellmanlitteratur når stor spridning över landet.
       Vid sidan av de folkligt förankrade vaudevillerna, som ”Genboerne” och ”Nøddebo Præstegaard”, vårdades den ursprungliga Bellmanvisan – i synnerhet på Själland och Bornholm där närheten till Sverige underlättade kulturinfluenser. Många danska artister, som den berömde nationalsångaren Aksel Schiøtz och kanske i än högre grad Studentersang-foreningen, sjöng gärna Bellman på svenska och gav upphov till en tradition som alltjämt har sina förespråkare.
       Att översätta Bellman till danska har alltid varit ett kärt nöje och en orsak till ständiga diskussioner. Redan före Bellmans död översatte juristen och skandinavisten Jens Kragh Høst hans visor och av senare kan nämnas författarna Emil Aarestrup, Jeppe Aakjær och Johannes Grove. Stor betydelse fick kompositören och teatermannen Charles Kjerulfs postumt utgivna översättningar. Kjerulf var bekant med Sven Scholander, som förargades över den danska publikens reaktion då han uppträdde med sin Bellmansång. Man skrattade på fel ställen och där skratt var motiverade rörde ingen på munnen. Uppenbarligen behövde texten förklaras; Kjerulf berättar:

Allerede paa Scholanders første Bellman-Aftener i København for fem og tyve Aar siden [omkring 1895] konstaterede han og jeg, hvor ringe, ja, elendig vort Publikums Forstaaelse i Virkeligheden var. Sang han eksempelvis ”Bröderna fara väl vilse ibland” – en af de mest ophøjede og rørende, ja gribende Tragedier, der er skrevet i saa sammentrængt en Form – sad Tilhørerne ganske gemytligt og skoggerlo af den ”fulde Mand” deroppe paa Tribunen. Man forstaar, at Scholander forlod den, dirrende af Raseri. Sang han derefter en af Bellmans lystigste Epistler, strømmende over af hans lyseste Skæmt og djærveste Vid... sad Københavnerne og var ikke til att slaa et Smil af. De forstod aabenbart ikke et Suk af det hele.

Danmark är uppenbarligen en mycket god jordmån för svensk visa: Bellman, Taube, Wennerberg, Sjöberg, Vreeswijk m.fl. är lika etablerade på båda sidor om sundet. Även nya stjärnor tillåts lysa klart – exempelvis mottog Lisa Ekdahl 1995 en dansk Grammis för sin debutskiva. Som svensk vis- och Bellmanvän kan man inte känna sig annat än hedrad över det intresse våra grannar visar, och om vi vore lika intresserade av dansk kultur som danskarna är av vår skulle det inte dröja länge förrän Kalmarunionen återupprättades. Obestridligen har åtminstone Bellman ännu ett hemland i det dejlige Danmark.

Bellmans visor nådde redan vid slutet av 1700-talet den vackra vulkanön ute i nordväst. Dock seglade de dit under främmande flagg och det skulle dröja innan deras upphovsman blev känd. Den första efterbildningen av en Bellmanvisa gjorde smeden Eirikur Björnson, ”den vittbereste” kallad, redan 1787. Då utgav han ett fyr-sidigt tryck: ”Gamansamr kve?lingr um vorn gamla forfö?r Noa” (Skämtsam dikt om vår gamle förfader Noa). Förlagan var antagligen ett danskt skillingtryck och några strofer sjungs än idag. Vid denna tid nådde fler visor den avlägsna ön, varför man kan anta att den isländska, folkligt förankrade Bellmansången är lika gammal som i övriga Norden.
       Det var först kring mitten av 1800-talet som Bellmans namn blev känt på Island. Inte minst spreds kunskapen om Bellman från de hemvändande unga män som fått kontakt med Fredmanvärlden via Köpenhamns studentliv. För populariseringen av sångerna spelade poeten – och senare politikern – Hannes Hafstein (1861-1922) en ledande roll, inte minst tack vare ett flertal nydiktningar på de bekanta melodierna som småningom spreds från studentmiljön till allmänheten. (Hafstein gjorde blott en enda direktöversättning: ”Drick ur ditt glas”.) Många andra författare och ”amatörer” gjorde samma sak, och det uppstod en liknande vaudevilletradition som i Danmark, fast i en betydligt mindre skala. Den isländska tolkningstraditionen har i hög grad dominerats av kör- och kvartettsång. En lång rad visor arrangerades för student- och manskörer, och fortfarande sjunger islänningarna ofta Bellman i kör.

En viktig person i den isländska Bellmanhistorien är Sigur?ur Thorarinsson. 1969 skrev han en artikel om Bellman i tidskriften Andvari där också några av hans översättningar publicerades, bl.a. ”Gamli Nói”, ”Jóakim bjó í Babylon”, och ”Ulla mín Ulla”. Före Thorarinson fanns endast en handfull direkta översättningar. 1983 publicerade Thorarinsson Bellmaniana: en bok om Bellmans liv, hans verk, och om hur Bellmanvisan spreds på Island. Större delen av boken upptas av översättningar, varav hälften är författarens egna.

När islänningarna roar sig sjungs ofta Bellmans visor. Televisions- och radioprogram har ägnats skalden, och vintern 1996 utgavs en imponerande vacker och välgjord CD med närmare tjugo Bellmanmelodier i de mest skilda stilar. Bakom produktionen stod sångaren, översättaren och metallarbetaren Gunnar Guttormsson, vars arbete med kraft och konstnärlighet visar att den svenske skalden lever i högönskelig välmåga och att han funnit sig mycket väl tillrätta på sagoön långt därute i Västerhavet.

Ingenstans utanför Norden finns ett lika levande Bellmanintresse som i Tyskland. Akademiska kretsar har i generation efter generation fascinerats av den svenske skalden, och sedan mitten av 1900-talet har intresset nått en allt bredare publik. I tyskarnas ögon har Bellman alltid varit en landsman – men trots att Bellmans språk är fyllt av germanismer, tyska kraftuttryck och ibland hela meningar på tyska är originalspråket oförståeligt för huvuddelen av dem. Inte ens Jergen Puckels rotvälska är särskilt förståbar. Den har tvärtom satt myror i huvudet på bekymrade översättare. Någon har valt att göra plattyska av Jergens haranger, en annan har gjort honom till engelsman och några har helt sonika förbigått alltsammans, och därvid förlorat den tvåspråkiga charm som Bellman försett den halvtyske hantverksgesällen med.

Den förste att uppmärksamma Bellman i Tyskland var historikern Ernst Moritz Arndt, som i början av förra århundradet vistades ett par år i Sverige och då kom i kontakt med Bellmans viskonst. Detta möte berörde han i boken Reise nach Schweden 1804-06. Senare tillbringade Arndt åtskilliga år i vårt land och gav ut flera böcker om Sverige och svensk historia. 1810 publicerade han ett arbete med titeln Einleitung zu historischen Charakterschilderungen där han gav en utförlig och förälskad karaktäristik av Bellman – detta innan Atterbom och de svenska nyromantikerna hade upptäckt nationalskaldens storhet. Bl.a. skriver Arndt, i översättning: ”Bellman är en av de utomordentligaste människor, som någonsin levat /–/ Gärna må man kalla honom de svenska skaldernas Rembrandt och Teniers, men han var mer än dessa nederländare, han var idealisk.” Arndt hyllar Bellman nästan passionerat och visar, om man bortser från en del naiva uttryck, att han var väl förtrogen med både den svenske skaldens visor och med hans sätt att framföra dem.

Den första tyska översättningen, Der schwedische Anakreon, Auswahl aus Carl Michael Bellmans Poesien, utgavs 1856 av A. von Winterfeld, prydligt försedd med ett slags godkännande från Sveriges Konung Oscar I. Några år senare publicerade F. Brunold en roman med titeln Michael Bellman oder Die Zeit des lustigen Schweden, och flera författare lät sig påverkas, däribland den berömde lyrikern Rainer Maria Rilke som bl.a. skrev ett ”Ode an Bellman”. Kring sekelskiftet kom Felix Niedners biografi om Bellman och några år därefter också en komplett översättning av Fredmans epistlar. Denna – som ibland ännu kommer till användning – försågs, liksom Charles Kjerulfs danska översättning, med en tillägnan till Sven Scholander. Till dags dato har ett femtontal tyska översättare sammanställt hela eller stora delar av epistel- och sångdiktningen. Österrikaren Hans C. Artmanns utgåva från 1976 är den mest välrenommerade, men också nyare kompletta editioner av exempelvis Fritz Graßhoff och Klaus Rüdiger Utschick har fått god genklang. Otvivelaktigt är tyska det språk till vilket Bellman översatts mest. Likväl arbetas det alltjämt vidare och nya skribenter är redan, oberoende av varandra, i full färd med nästa sekels utgåvor.

Tritt vor, du Gott der Nacht, der sonne glut zu dämpfen,
Laß deiner sterne schein das abendrot bekämpfen,
Die lauen wogen kühl;
Der augen vorhang schließ, erlös von qual und krämpfen,
Des heißen bluts gewühl.

            FS 32, Hans C. Artmann

Kring tvåhundraårsminnet av Bellmans död har det tyska intresset ökat betydligt. En rad nya översättningar och långt gångna planer på att bilda ett Bellmansällskap talar sitt tydliga språk. Flera intressanta CD-utgåvor har också utkommit. Bland dem märks den gamle protestsångaren Dieter Süverkrüps musikaliskt experimentella insjungningar av Fritz Graßhoffs översättningar, och Hannes Waders CD Liebe. Schnaps. Tod. som tveklöst är den friaste översättning – oavsett språk – som någonsin spelats in. Wader har nämligen översatt Bellman utan att kunna svenska – han har istället förändrat befintliga översättningar. Icke desto mindre är Bellmans musik vackert framförd och Fredmanvärldens särart finns där. Med tanke på Hannes Waders position som en av de populärare visartisterna i Tyskland och på den tyska marknadens storlek har troligen ingen Bellmanskiva nått så stora upplagor som denna märkliga CD.
       Hösten 1995 arrangerades ett tredagars Bellmansymposium i den nordtyska staden Rendsburg, där de många sånginslagen dokumenterades och utgavs på en dubbel-CD. Symposiet lockade 150 deltagare och vittnande i hög grad om det växande tyska intresset för Bellman. Utan tvekan är Tyskland det land utanför Norden där man mest håller av ”der außerordentliche Schwede”, och vill man tänja på sanningen är Bellman nästan tysk, det var ju från trakten av Bremen hans släkt en gång kom.

Nyt soittaja viulusi kieliä kirstä!
Tytön pullukka, eipä kuhnailla,
on meillä kuiva nielu.
Mies istu ja soitollas mieliä piristä,
turha nousta nyt, käytä jousta nyt,
pane soimaan viulun sielu
On ryyppy luvassa, sen soittajille sailin,
kas tässä tuvassa näät Bacchuksen tallin.
– Ilo pintaan,
kun tuohon malliin ukot käyttää soitintaan!

            FE 2, Liisa Ryömä

Den första större finska översättningen, också den första stora Bellmansatsningen internationellt sett, gjorde folkdiktsamlaren Carl Axel Gottlund, som på 1820-talet påbörjade ett mäktigt översättningsarbete av Fredmans epistlar. Boken utgavs först 1863 sedan förbudet att publicera skönlitteratur på finska hade hävts (Gottlund menar att det var Bellman som undanröjde denna restriktion). Utgåvan försågs med den egendomliga titeln C.M. Fredmanin lauluja ja loiluja, ung. ”Carl Michael Fredmans (!?) sånger och trallar”, och till sitt innehåll är översättningen minst lika okonventionell. Gottlund hade växt upp i Savolax och talade den lokala dialekten. Han ansåg att savolaxiska borde bli riksspråk och översatte följaktligen epistlarna till denna dialekt. Bellmanfigurernas namn ändrade han helt sonika till savolaxiska namn. Korpral Mollberg blev Muikkuinen, Fader Berg Sorsa eller Kiukas, Jergen Puckel heter Eerikki Porkka osv. Ulla, Fredman och Movitz fick dock behålla de namn som Bellman kristnat dem till. För att göra illusionen fullständig förflyttade Gottlund hela följet till den finska huvudstaden. Båtfärden den där sommardagen 1769, då solen glimmade och mamsell Winblad med kavaljerer reste från Essingen in mot staden, fick sålunda bli en båttur mellan Drumsö och Mejlans (två stadsdelar i Helsingfors) – en minst sagt lång och farofylld seglats från den plats där Bellman en gång sjösatte sin skuta.
       Efter Gottlund har en lång rad översättare bearbetat Fredmans epistlar. Under 1800-talet var Johan Fredrik Granlund flitig, och från vårt århundrade kan nämnas Reino Hirviseppä – hans starkt förkortade översättningar hör till de oftare sjungna. Unto Kupiainen gav 1957 ut en omfångsrik översättning liksom Jukka Taberman och en lång rad andra. Antalet finska översättare är väl så stort som antalet tyska, men den tyska textmängden överträffar vida den finska, som påfallande ofta förblivit vid ett rapsodiskt urval.

Att Bellman lämnat tydliga spår i den finlandssvenska litteraturen är förståeligt. Runeberg var en stor Bellmanvän, som redan i pojkåren kunde skaldens visor utantill; hans ungdomsdiktning påverkades i hög grad av Bellman. Hos Alexander Slotte (1861-1927) finns också iögonfallade influenser. Med stor respekt måste man också framhålla Bellmanforskaren och poeten Lars Huldén (född 1926) som i åratal ägnat sig åt Bellman. Bland hans många skrifter märks till exempel hans kärleksfulla och underfundiga Dikter om Bellman. Av de finskspråkiga efterföljarna brukar främst Larin Kyösti (1873-1948) nämnas.
       Det finska intresset för Bellman har främst bevarats i studentkretsar. På körrepertoaren är Fredmanvärlden given, och överhuvudtaget tycks Bellman vara populärare än någonsin i Finland, både på finska och svenska. 1982 genomförde exempelvis Akademiska sångföreningen en Bellmankonsert inför en publik på 1400 personer.
       Flera teaterföreställningar, radio- och TV-program har också ägnats skalden, och på visscenen sjunger en lång rad trubadurer om Fredman och Ulla Winblad. Det finns minst ett sjuttiotal Bellmansånger inspelade på finska, t.ex. av Vesa-Matti Loiri, Bellman-kvartetti och nu senast på CD av Janoovat sielut som under 90-talet haft stor framgång med sitt Bellmanprogram. Nyare översättare som Seppo Mussalo och inte minst Liisa Ryömä har i hög grad bidragit till att intresset för Bellman stegrats; ett intresse som ytterligare accentuerades 1997 när Lars Huldéns Bellmanbiografi utkom på finska.

Sedan drygt tjugo år finns ett aktivt tvåspråkigt finländskt Bellmansällskap som kallar till möte ett par gånger om året. För några år sedan lyckades man få sin årsstämma sänd i televisionen till hela det finska folket. En i sanning svåröverträffad utmaning för andra Bellmansällskap, och ett bevis på de finska Bellmanianernas sisu och på hur levande och folkligt förankrat Bellmanintresset är i vårt östra grannland.

Att Bellmans sånger också vandrat längre bort i öster är ett känt faktum. Hur tidigt, och hur spridningen gått till, är emellertid höljt i dunkel. Likaså vet vi mycket lite om var och hur långt bort i det väldiga landet de har nått. Detta är ett spännande vitt blad i boken om Bellman, och en framtida utmaning för ihärdiga forskare. En gissning är att Bellmanvisan nådde Ryssland via Finland och Karelen ungefär samtidigt som visorna spreds i östra Finland.
       För inte så länge sedan sändes ett reportage i svensk television från ett område i Ryssland där en svensk ”koloni” ända in i vår tid bevarat en ålderdomlig svensk kultur och ett arkaiserat språk. Två äldre damer sjöng då bl.a. ”Fjäriln vingad”. Bellmanforskaren Gunnar Hillbom har också berättat att han i samband med en konsert i Ryssland träffade en gammal kvinna som på ryska sjöng en strof ur ”Liksom en herdinna” i en version som hon hade lärt sig av sin far i början av seklet.

Från modern tid finns två översättningar av Fredmans epistlar och sånger till ryska: en av Sergej Petrov och en av Ignatij Ivanovskij. I Sankt Petersburg har den senare grundat en ”svensk klubb” – en ledigare form av Bellmanförening – och när hans översättning publicerades sålde 25 000 exemplar slut på en vecka. En imponerande avsättning som hittills ingen Bellmanutgåva varit i närheten av. Till en del förklaras den stora upplagan av den gigantiska folkmängden och dess törst efter västerländsk kultur, men onekligen röjer den också ett intresse för Bellman.
       Än längre bort har Bellmansångens vingar burit. I Tjuvasjien, inte långt från det Kazan Bellman sjöng om i FE 42 (”…som i Kazan är det kallt…”), har ett Bellmansällskap grundats och en översättning till det turkiska språket Tjuvasjiska utgivits.

I de baltiska länderna har man också, naturligtvis på grund av närheten till Sverige och Finland, odlat en Bellmantradition. Bellmanvisan är sedan länge översatt till estniska (bl.a. av Mati Kling och Ott Arder som gav ut Fredmani epistlid & laulud 1993), lettiska och litauiska – och baltiska vissångare, och inte minst körer, sjunger ofta Bellman. I Lettland har den populära rockgruppen Pérkons haft framgångar med sina Fredmansånger i djärva arrangemang. Under Sovjettiden totalförbjöds gruppen två gånger eftersom de ansågs alltför avantgardistiska. Liknande problem har den estniska Linnateatern – Tallins stadsteater – haft. Bellmanföreställningen Purung flicka och fuller pokal ansågs av Gorbatjov glorifiera alkoholen, och först sedan sovjetiska kulturmyndigheter ingripit och halva titeln strukits kunde fler föreställningar genomföras. Linnateatern har också satt upp ett skådespel som helt bygger på Bellmans sånger: En nymf och ett glas vin.

I och med Sovjetstatens sammanbrott har portarna mot väster öppnats alltmer och intresset för Bellman spirar. Nya översättare försöker publicera sina alster och det är troligt att ett intensifierat kulturellt utbyte medför ett ökat Bellmanintresse. Det finns en enorm potential för Bellman i det forna Sovjet och Fredmans epistlar och sånger kan komma att nå långt ut över den väldiga kontinenten.

Inledningsvis nämndes att Bellman är översatt till fler än tjugo språk. Detta är en imponerande mängd, som gör honom till en av våra mest översatta diktare överhuvudtaget. Men att påstå att det finns ett levande Bellmanintresse i så många länder vore en överdrift. I vissa fall finns blott någon enstaka visa översatt, ibland har översättningarna tillkommit genom enskilda personers stora intresse för svenskt språk och för Bellmans diktning, och i några fall är de en följd av immigrationer. Vissa språkområden förtjänar dock att framhållas, inte minst för att översättarna gjort så mäktiga insatser.

En av de förnämsta tolkningarna av Bellmans visor är Paul Britten Austins minutiöst noggranna översättningar till engelska. Dessa är ingalunda de första – redan i början av vårt århundrade översattes Bellman till detta språk och i modern tid har fler kompletterat the great Bellman translator. Stundtals med en takt av ett par rader i månaden har Britten Austin under åratal stött och blött ord mot varandra, tills han funnit den exakta formuleringen. Resultatet har blivit en både sångbar och lyrisk översättning som mycket väl förmedlar Bellmans 1700-talssvenska till en engelskspråkig publik. 1970 publicerade Britten Austin en uppskattad Bellmanbiografi som hittills bättre än något annat verk beskrivit den miljö där Bellmans dikter föddes.

Mollberg sat up in bed,
Feathers, fluff at his head.
His nightdress? My friend, as I've said,
Shirt, leather waistcoat instead.
Legs apart see him stand,
Hold his pot in his hand;
His features all tousl'd and tann'd,
Coughing, he moistens the sand.
What's that? Twas his waistband that burst.
With arrack he quenches his thirst;
Shutters opens and peers
Up at the heavenly spheres.

            FE 41, Paul Britten Austin

Situationen inom det franska språkområdet påminner om den engelska. Något egentligt Bellmanintresse existerar inte, åtminstone inte utanför en mindre akademisk krets. Men sedan något år tillbaka finns en god översättning av den i Sverige bosatta Monique d'Argentré-Rask. Med tanke på de franska melodier som ofta varit Bellmanmusikens ursprung torde förutsättningar för ett växande engagemang kring skalden finnas också i Frankrike.

Clopin-clopant, bon gré mal gré,
Quittant bacchanale et festin,
Il nous faudra nous en aller,
Obéir au destin.
La mort, montrant son sablier,
Au vieux dit: ”Prends ta canne et viens –
Garçon, ne te fais pas prier,
Mon bras s'enlace au tien.”
Es-tu pris de peur au bord du trou?
Le mieux n'est-il pas de boire un coup?
Un ou deux si tu veux, deux on trois et ma foi
Tu mourras plus content, je crois!

            FS 21, Monique d'Argentré-Rask

Det är obestridligen så att Bellman har något att säga människor i många länder, och visst känner man beundran och tacksamhet, och inte så lite stolthet, över att denne storartade diktare en gång varit vår.
      Vid ett tillfälle, när Paul Britten Austin hade öppnat Fredmanvärlden för en vän, utbrast denne med sprucken röst och tacksamhetens tårar i ögonen:
            ”What a great people the Swedes must be!”
            ”Well...”, svarade Britten Austin, ”…some of them!”